fredag 31 oktober 2014

Submission to a polymaster- the dilemma

Det finns ett stort dilemma i undergivenheten, har jag insett.
Under det år som gått har jag vänt och vridit på mitt monogama behov, mitt behov av bekräftelse och min djupa sorg över att inte kunna vara det min Master behöver- länge trodde jag att det handlade om svartsjuka, något jag aldrig upplevt tidigare.

Att varken mono eller poly är någon garanti för relationens fortgående är klart, att leva i en intensivt intim relation handlar om så mycket mer än relationsformen. Båda varianterna har fällor, båda varianter kräver ansvarstagande och medvetenhet.. Egentligen tror jag inte att det faktum att min Master är poly är det som gör mina tankar periodvis så svarta, väcker rasande demoner i mig.
Däremot det faktum att jag som undergiven, som slav misslyckas med min övergripande, grundläggande uppgift att göra min Master nöjd.

Det är ganska märkligt. 
Som undergiven och ägd kretsar min dag kring honom, att följa, att tjäna, att lyda. Att fylla, att göra mitt absolut yttersta för att ge, tillfredsställa honom, vara hans slav. Mitt inre, hela min kärna vibrerar kring att göra honom nöjd och belåten, fylla honom med lättja och tillfredsställelse- när jag inte lyckas, när jag slarvar eller glömmer, bestraffas jag.
När jag gör honom lycklig blir jag lycklig.
Att tjäna gör mig lycklig.

Som undergiven är mitt yttersta, ultimata mål att fylla min Master,  vara hans perfekta slav- min undergivna variant av Nirvana..

Och där ska jag, min undergivenhet, inse att jag inte kan det. Att jag inte räcker för hans behov, att jag bara fyller en del. Och vara nöjd.
Min strävan efter total tillfredsställelse för honom, mitt Nirvana, kommer jag inte att nå själv.
Jag fyller honom inte. 
Han behöver flera för att bli tillfreds, som så många andra.

Undergivenheten är ett besynnerligt fenomen.



söndag 19 oktober 2014

Hon, den giriga..

Djupet..
Ett avgrundsdjupt fall, en vindlande värld, själva essensen av livet.
Han ger mig det. En spiral i vilken jag kan spinna allt snabbare, allt djupare, där jag finner nya rum hos mig själv hela tiden, nya himlar, nya universum.

Och han är där, leder mig, håller mig, visar mig..

Vår relation är en magisk, avgrundsjup tårtbit, där allt det ursprungliga, grundläggande, livsviktiga finns.
Men jag vill ha mer, jag vill ha hela tårtan.

Jag vill ha även det som finns utanför BDSM, även det som ligger utanför djupet, jag vill känna att jag finns även i de delar av hans liv som pågår runtomkring. Jag vill ha honom i min tillvaro, även i den delen av den som är vardag.
Jag vill ha honom där att diskutera med, berätta för, mina funderingar och tankar kring annat- jag kan, men jag gör det sällan om han inte kräver det. Han delar ytterst sällan med mig. I hans värld hör det inte till oss, han har inga behov av att prata om sin vardag, om det som händer runt honom mer än nödvändigt logostiskt.

Det kan gå dagar utan att jag vet hur hans tillvaro ser ut, vår kommunikation handlar uteslutande om vår D/s- relation. Jag har grunddragen i hans tillvaro, men jag vill veta så mycket mera, se världen ur hans ögon, följa, dela..

Och jag önskar så att han ville se den ur min. Att världen utanför inte bara vore en nonsensvärld som är nödvändig för att komma till den kärna han fokuserar på.

Åh, vad jag önskar.
Jag är girig. Omättlig.
Och vill uppenbarligen ha något som han lämnade för längesedan.


onsdag 26 mars 2014

Framåt eller Yes, I´m alive

Jo, jag finns fortfarande.
Tack alla fina som bekymrat sig för mig och undrat, jag har verkligen tagit till mig er omsorg, den värmer.

Jag är kvar i min relation, den jag bara inte kände mig redo att släppa.
Starkare, tryggare, lugnare- jag vindlar framåt i en underbar fart och det händer mycket längs vägen.
Osäkerheten och svartsjukan finns där, men i mycket mindre omfattning nu- inte för att jag vet mer och vi har en mer öppen kommunikation kring den relationen han har (som jag förvisso vet att han långsamt håller på att avsluta), utan för att han är är tydligare i sin relation till mig.
Vad jag betyder, hur viktig jag är, hur jag påverkar honom.
Hur jag förändrar hans uppfattning om sig själv i BDSM- världen, hans uppfattning om honom själv som flersam.

Det gör mig lugn och låter mig öppna upp än mer, njuta än mer, ta till mig på ett helt annat sätt.
Jag är trygg i att jag är viktig, har ett enormt värde och att det jag känner får gehör hos honom, finner en spegel och reflekteras tillbaka.
Jag reser, färdas och håller andan...

Jag mår bra där.






söndag 19 januari 2014

På riktigt hal is.

Han är inte nöjd med min tystnad det senaste dygnet.
De korta svaren på hans sms.

Jag är rädd att han kommer att ge upp ikväll, att han om en stund när vi pratar kommer att tala om för mig att han inte kan, att vår relation inte fungerar, att han inte kan dominera någon som är så av och på som jag är.
Där vi saknar flödet.

Och jag håller med.
Jag känner att min undergivenhet inte kommer ut, inte hinner få fäste ordentligt i mina sinnen innan någon ny insikt kring hans möten eller i mina ögon typiska, frånvarande sms stör, tar mitt fokus, gör mig ledsen. Då tappar jag det, och efter att ha rett ut så mycket vi kan får vi börja om.

Naturligtvis håller det inte i längden.
Naturligtvis hämmar det min utveckling och hans dominans.
Och naturligtvis tar det så mycket kraft och energi att vår relation blir plågsam snarare än givande.

Men jag är inte redo att vara utan honom.



Dimmorna skingras..

Någonstans har jag börjat inse att mina känslor, mina problem, min oro och ledsamhet kanske inte egentligen utgår från problematiken monogami/ flersamhet. 
Jag har problem med det, absolut, men det är nog ändå inte själva kärnan.
Det är nog att förenkla den- jag kan inte säga att jag är monogam men försöker förvandla mig till flersam, jag kan inte riktigt definiera mig själv på det sättet. Hur en relation fungerar är nog beroende av individerna i den och deras behov, där och då. 
I just den konstellationen.

För mig handlar det om hur relationen hanteras, om respekt.
Om att vara öppen och tydlig, inta bara kring att man är flersam, som ett faktum- att inte egentligen beröra sina andra relationer överhuvudtaget, som om de inte finns, eftersom man utgår ifrån att de inte har en central roll i just VÅR relation skapar…problem.

De finns. 
Liksom interaktionen, mötena, sessionerna.
Och kommunikationen, textflödet, kontakten, intimiteten mellan oss ska hanteras genom det. Däri ligger nog problemet.
Att medan dessa möten och interaktioner med andra pågår leverera vita lögner kring vad man gör och var man är, att man är trött och måste sova när man egentligen har en intensiv, dygnslång session med någon annan är inte respekt i min värld.
Och när jag direkt får känslan av att något inte stämmer reagerar han på ett sätt som är förmanande och någonstans, snabbt nämnt i en mening, att jo, kanske fanns det också ett möte i allt han gjorde det dygnet.


Kanske är det sådant jag inte ska veta.
Men eftersom jag vet, och vet att han lägger rökridåer när han ska möta någon, jag vet att han vid våra möten så snart jag inte är i rummet via text kommunicerar med den eller de andra. Kliver ur vår bubbla, vår känsla och upprätthåller dialogen med den/ de.
För att sedan återgå till mig.
Kanske påverkar det i hans värld inte relationen mellan oss på något vis alls, för mig är det oundvikligt att han tappar en dela av känslan, närheten när han går in i någon annan.
Och framförallt är det, även här i min värld, respektlöst.

Jag känner igen tonen, ser hur hans kommunikation förändras då han möter.
Igår visste jag.
Inte för att han berättat, utan för att jag inte kunnat undgå att notera rubrikerna på hennes dagboksinlägg.
Och mycket riktigt, de små korta, klämkäcka messen kom. Med några timmars mellanrum.
Han visste att jag visste så några lögner behövdes inte igår.
Han bekräftade inte men hittade heller inte på allt han skulle göra.

Det handlar om respekt, att skapa en grund för tillit.
Att inte behöva ha känslan av att det han säger inte stämmer, stämmer det nu, gör han verkligen det, är han verkligen där?
För mig skapar det ett löjligt stort fokus på hur han kommunicerar, jag försöker analysera och inse vilket ger mig enorma dippar, ofta.

Och jag förstår varför jag inte riktigt kan ta in det han säger om mig, oss.
På vilket sätt kan jag separera det från det andra, på vilket sätt blir det mer sant än att han säger att han med sina barn när han möter någon annan?

Jag vill så oerhört gå in totalt i vår närhet, bygga upp, utveckla vår relation och min undergivenhet.
Den sliter som en fångad vildhäst i mig, vill ut, få veckla ut sig och ta sin rätta form.. Men min skavande känsla av att jag inte vet när jag kan ta in det han säger mig hindrar, stoppar.

Jag ser mycket.
Bilderna han skickar har han ofta skickat till flera, kommunikationen vi har har han garanterat haft med flera.
Egentligen är det inte så märkligt, han är en man som under många år levt sitt liv i den här världen.
Däremot, i skan av det andra, blir det ihåligt istället för underbart.

Han lever sitt liv med relationer som går omlott, separerade från varandra, med olika intensitet och syfte.
Jag tror inte att han berättar om sina andra relationer för någon av kvinnorna, de bara finns där och accepteras.
Han är diskret.
Och det är ju fint, men på något sätt när jag tittar på det utifrån blir det som ett skydd, ett sätt att inte komma någon allt för nära, att inte riskera att känna för mycket.
En distans i varje relation, som en puppetmaster som har kontroll över sina dockor, omedvetna om varandra.
Gäller det alla dominanta män som är flersamma? Fungerar det så?

Jag vet inte om jag vill vara i en relation där jag förväntas ge all min tillit, öppna mig och blotta det ingen annan någonsin sett. Tas emot mjukt och vackert, absolut, men med den underliggande känslan av att han inte kommer hamna där. Att det bara är jag, att han håller stora delar av sitt inre för sig själv.

Det är inte helt enkelt.

Han visste att JAG visste att han skulle möta henne igår.
Och tycker nog lite synd om mig, som inte kan se, inte förstår hur viktig jag är för honom.

Själv förstår jag inte hur han inte kan se hur svårt det är att tro på, då skenmanövrar och osanningar går som en röd tråd genom vår relation.
Kanske inte när det gäller det som är viktigt, men det kan jag inte veta. 





lördag 18 januari 2014

Just hanging in.

Precis nu händer det, där. 

Och jag är här, just trying to stand straight.